Det var den värsta dagen i mitt liv.
Det var tre år sedan, och dagen då min mamma dog.
Det känns som om det var längre sedan och jag känner mig dålig för det. Jag har glömt för mycket. Jag borde komma ihåg henne bättre.
Jag känner en sorts skuld för att jag inte minns.

Alla säger att hon finns där uppe. Att hon vakar över oss. Att hon tittar på oss och hjälper oss...
Men jag tror inte på det. Hon är borta, det ända som finns kvar är minnen. Om jag glömmer henne kommer hon inte finnas. Men tommrumet som en mamma fyller kommer alltid vara kvar.
Inget kan fylla det.

Jag är nog den i familjen som har fattat vad som hände.
Jag var tretton när det hända. Jag förstod, mina bröder var försmå. De kommer inte ihåg allt. Allt hon gjorde för oss. Allt hon inte kan göra längre.
Hon var nog den ända man kunde prata med. En pappa är en pappa. Men en mamma är allt, hon vet hur man känner och kan trösta.

Det var mamma som tröstade alla oss när vi satt runt hennes säng.
Men sen när mamma grät, du kunde ingen trösta henne, pappa försökte, och resten grät.
Jag visste att när mamma grät. Då borde man gråta för då hade något fruktansvärt hänt.

Jag kommer ihåg när hon var på återvinningcentralen. Hon fick på något sätt en stor glasbit i foten. Alla som var där blev helt förskräckta och försökte hjälpa men alla bara misslyckades men hon hade huvudet rakt och tog och ringde ambulans.

Hon var också lärare.
Det jobb där man måste jobba hemma mest. Men hon var glad för det, hon brann för att hjälpa. Och när hon inte hjälpte oss eller gjorde något för sina elever så fixade hon och donade med ett antal olika kreativa saker.

Mamma, du saknas mig!